de öfrige voro bortskickade att tröska på en annan Rogers egendom. Roger sjelf var der för att efterse tillredelserna till ett stort gästabud, och troligen hade hela sitt silfverförråd der. Ingen tid var att sörlora, om man ville göra det goda kapet, och i dagningen andra dagen tågade Gert dit med tio sina karlar. Knappast någon syntes ute, och obehindrad inkom Gert med sitt följe. Roger Lybeckare kom darrande och bjöd Gert in; han bad blott, att Gert ej skulle fara våldsamt fram, så ville han lemna, hvad Gert behöfde. Allt tycktes gå bra. Gert lät sitt folk undersöka visthusen, under det han lät en hägare vin smaka sig sjelf väl. Men nu instörtade Barthel ropande: ,Förräderi! Förräderi! gården är full af bönder. — Roger lät höra en gäll piphvissling; men innan de bönder och drängar hunnit in, som hördes utanför, så hade Gert gripit Roger. När de öppnade dörren sågo de sin husbonde i röfvarehöfdingens våld och hörde dennes förfärliga stämma dundra, i det de sågo Gerts blanka svärd öfver Rogers hufvud: ,,Stannen hundar, eller er husbonde är dödens barn. Jag klyfver i ett hugg skallen på den falske räfven. Roger kunde knappt framstamma en tillsägelse åt drängarna att hålla sig stilla, så ängslig var han. Också var Gert ej att narras med. Han släpade Rogert vid håret, ut på gården, för att efterse hur det stod till med röfrarne. Fem eller sex af dem ansattes der hårdt af öfver 20 bönder, beväpnade med yxor, lior och allt, hvari de fått