skap, när han den vägen gick från kulan ut på ströftåg eller kom tillbaka. IIan ville vänta tills närmare jul, då alla visthus skulle vara fulla. Roger Lybeckare, köpman i Wisby och ägare till Hästnäs, hade likväl för säkerhetens skull ditskickat öfver dussinet handfasta drängar, beväpnade med både armborst och stridsyxor, och gården var i sig sjelf ganska fast bygd, så att den nog kunde uthärda ett eller par anfall, utan att behöfva uppgifvas. Dagen till öfverfallet på Hästnäs nalkades slutligen och junkern behöfde blott några upplysningar för tillfället. Gunnar anmälde sig sjelf till detta uppdrag och Gert var glad, att åt en sådan klok karl få lemna sitt förtroende. Men den hämndgirige röfvaren hade ännu ej kunnat glömma, att Gert kommit honom i vägen vid valet till hufvudman. Länge hade han hvälft förrädiska planer i sitt hufvud, men nu först hade de fullkomligt mognat. Han gick direkte till Roger Lybeckares g vård, der han träffade egaren sjelf. För honom omtalade han, att den Osynlige i Galgberget följande dagen skulle bli synlig på gården. Han rådde honom, att genast tillkalla bönderna rundt omkring, och i början visa sig ängsliga för röfrarne, tills de spridt sig, hvar på sina håll; då skulle gårdens folk öfverrumpla dem hvar för sig och han ville sjelf hjelpa till, ty han hade beslutat att öfvergifva röfrarne i Galgberget. När Gunnar återkom till höfdingen, berättade han denne, att blott tre drängar funnos på gården,