Gotlands läns nya tidning – 26 juni 1862, sida 3

,Bra taladt, Gert Ifvarsson! — Vi svärje samfäldt, att i allt lyda och ära honom och offra lit och blod till hans försvar! ljöd det från alla läppar, utom från Gunnars, som förargade sig öfver, att ej obetingadt hafva blifvit hufvudman. Han gick dyster för sig sjelf, då alla andra trängdes kring den nykomna junkern, för att välkomna honom, och för att höra nyheter från kungen. När sedan alla gingo till hvila, kunde Gunnar icke njuta någon ro, och upphetsad som han var i sitt sinne när han skulle skjuta på morgonen, var det ej underligt, att han skjöt felt. Barthel ville ej täfla med Junker Gert, som var hans afgud, denne erhöll derföre en lätt seger när han afskjöt sin båge så, att pilen träftade midten af det uppsatta spännet. Ett allmänt hurra mottog Gert såsom anförare. Anfallet på Hästnäs. Den tiden, som berättelsen afhandlar, var det icke nesligt, att med våld tillegna sig hvad man ville ha. Många ädelborna herrar hade röfvareband, för hvilka de voro anförare, och sjelfva kungen hade ju idkat samma yrke. Den unge anföraren saknade inga af de egenskaper, som behöfdes, för att leda de vilda skogsmännen. — Han var i allt dem till pass. Visst knotade de ibland när han ej ville tillåta dem några onödiga grymheter; men ädelhet imponerar alltid äfven på det råaste sinne, och just det, de