Lycksökaren. Hvar är den väg som för till fridens länder? Hvar finnes lyckans solbeglänsta hem? Hvar äro glädjens blomsterprydda stränder? Förgäfves länge nog jag sökte dem; Och mången stig, som för min fot sig bredde, Mig vilsefört, ej den till målet ledde. Ett barn jag var, då af min faders koja Jag afsked tog, att söka sjelf mitt bröd; Af armod trycktes jag, men ur min boja Sig tanken hoppfull smög från brist och nöd. Den, återkommen, ofta mig bebådat Ett gyllne land, i hoppets fjerrglas skådadt. Dock länge jag på tidens dunkla bölja I motvind kryssat på mitt upptäckståg, Det sökta landet vill sig ännu dölja, Och ännu ingen vänlig strand jag såg Och ingen fredlig hamn när stormen ryter Och vågen vredgad sig mot klippan bryter. Till samma mål jag ser en hop som tågar På skilda vägar genom natt och dag. Hvar är den rätta? — om jag så dem frågar, Så veta de det icke mer än jag. Skall jag då modfälld, hjelplös och förlägen, Ej längre hinna, men bli qvar på vägen. Jag såg så mången som sin sällhet sökte J ärans skimmer och i guldets glans; De fingo det, dess skatter sig förökte, Och verlden gaf åt dem en lagerkrans. De fingo ära, fingo makt — hvad hände? De ingen lycka, ingen sällhet kände. Du hopp, som outtröttlig vid min sida Har vandrat genom mödor och besvär, Hur länge skall jag, tärd af längtan, lida? Säg, vet du sjelf hvar lyckans tempel är? Nej, hvarför längre blott en skuggbild jaga, Hvarför med tomma löften mig bedraga? Blott den är säll: den med sin lott förnöjde, Som utan knot sin bördas tyngd fördrog, Som ej en fåfäng veklings åtrå röjde — Är han ej lycklig? Har han icke nog? Vänd, tanke! från din irrfärd om tillbaka Och åt mig sök: en hydda och en maka.