Gotlands läns nya tidning – 19 juni 1862, sida 2

väl lära, då man är nog ung — det träd, som skall krökas, skall böjas, då det är blott en telning. Men far kan ju försöka — sade gossen. — ,Se, detta är AA. Jaha, AA. Nu känner far igen detta? ,Ah ja, det ser ut som en port eller grind — ja — det är A det. — Och så fortsattes läsningen. Gossens gamla lärjunge var långt ifrån oläraktig — han gjorde stora framsteg och då terminen i Jönköping började, kunde far känna igen bokstäfverna, stafva och lägga ihop, fastän det gick litet fubbligt och svårt i början. Men under det att gossen var borta, öfvade sig fadren hvar afton, efter slutadt arbete, att läsa, och kunde, då sommarlofvet kom och Anders återvände hem, låta höra sin nya konst. Nu läser far som en prest snart — sade gossen småskrattande. Men det är ändå skam, att ha lärt sig läsa af sin egen pojke — sade sadren — fast vi behöfva alla lära al barnen. Men mången lycklig stund hade den hederlige Smeden af den lärdom han fått af sin Anders, sin ende son, sitt enda barn; den, som skulle bli, det han ej sjelf förmått blifva.