Gotlands läns nya tidning – 12 juni 1862, sida 2

af Ers Majestät att få den flagga, som vajade på Olands topp den dag vi slogos mot Engelsmännen. Konungen beviljade min bön och jag emottog flaggan af hans hand i det han yttrade: Varde denna flaggan ett tecken till det förbund du ingått med din Konung och ditt Fädernesland! Vanhedra den aldrig, ty då vanhedrar du din Konung, som anförtrott den i din vård! Schoutbynachten låg stilla några ögonblick ; ansträngningen tycktes hafva medtagit hans sista krafter. Carl den 12:te förblef under djup rörelse vid hans sida. Efter några ögonblicks tystnad återvände krafterna. Han tog med handen åt hjertat och räckte Konungen en gammal flagga, färgad af hans blod. — Sc här, Ers Majestät, öfverlemnar jag till min Konung den anförtrodda flaggan, aldrig struken, aldrig vanhedrad. Den har bringat mig seger och lycka. Och här, Löjtnant de Prow, anförtror jag i eder vård denna hvita ros; lemna den till min trolofvade, fröken Ankarstjerna, och bringa henne samt min stackars mor i Carlskrona min sista helsning vch min varma vilsignelse! Hans hufvud siönk ned och dödens blekhet spred sig öfver hans drag. En stråle bröt in genom tältöppningen och föll på hans ansigte, som tycktes förklaradt. Ånnu en gång öppnade sig hans ögon och fästades på Carl den 12:te, och under det han svagt uttalade: Gud bevare Konungen