Gotlands läns nya tidning – 5 juni 1862, sida 3

något rumt, lade upp bidevind. Elden upphörde och den fiendtliga flottan aflägsnade sig från den Svenska, som lidit betydligt under träffningen. Skeppet ,Enigheten var svårt tilltygadt. Det bade erhållit 40 grundskott och kunde icke föra mersseglen. En mördande och blodig strid var således ånyo utkämpad mellan Svenskar och Danskar, utan att leda till något resultat, ty båda flottorna tillskrefvo sig segren. Fregatten ,Svarta Örn beordades att föra de sårade till Rugen, och ibland deras antal befann sig äfven ,Enighetens hjeltemodige försvarare. Döende låg den unge Schoutbynachten på den Svarta Örn, som han eröfrat från fienden, med Ölands slagga vid sitt hjerta och Emilias ros vid sina bleka läppar. Solen var i nedgående och kastade sina sista strålar på en grupp af tält som voro uppslagna på stranden at Rigen. Uti dessa lågo de sårade från skeppen, och Carl den 12:te, som ännu befann sig på ön, gick från tält till tält för att besöka sina tappra sjömän samt tacka dem för deras visade mannamod och trohet. Konungen, alltid ädel och högsinnad, talade till dem i hjertliga och vänliga ordalag, och vid åsynen af den älskade Monarken smög sig mången glädjetår öfver deras blodiga och krutstänkta kinder. Det var en rörande och uppskakande syn. (Forts.)