Gotlands läns nya tidning – 28 maj 1862, sida 3

För Lördagsqwällen. Endast ett barn. Jag besökte häromdagen, hwillet jag ofta gör, kyrkogården. Min gamle bekante, dödgräfmaren, med hwilken jag en dag fom mer att göra ännu närmare bekantskap, då han skall blifwa min sista hyreskommissionär här på jorden, mar äter sysselsatt med fin melankoliska befattning att gräfwa grafwar, fom han dock för egen del ej finner få melankolisl. Den gamle är filofof. Äfwen i dag rökte han helt luftigt fin pipa, stödde fig för ett ögonblick, afbrys tande sitt arbete, mot spaden, och helsade på mig med det belätnaste ansigte i werlden. Smwem ffall begrafwas här? frågade jag. Endaft ett barn, war det likgiltiga swaret. Endaft ett barn, tänkte jag och gick widare; endaft ett barn?? O, gamle man, fom få Mgnt och likgiltigt uttalar de der tre små orden, du wet ej, hur betydelsefulla och innehallsdigra de äro. Du wet ej, hur det är en moder till sinnes. Du har icke hwarje afton bäddat det lilla guldlockiga hufwudet på def kudde, bar ej njutit den ljufwaste slumren, då def lilla, sammetslena hand hwilade på ditt bröst. Du har ej mottagit den första blicken af waknande andeligt lif, har ej forskat i det lilla ansigtet efter älstade drag och förtjust funnit dem der. Du har aldrig gratit enkans tårar på det späda barnets hufwud, som ännu ej begriper sin förlust; ditt hjerta har ej, tröstlöst och försagdt, upprättat sig med nytt mod wid ljudet af denna späda röst. Du har ej wågat den harda striden med lifwet, på det att ej något måtte fattas din älskling; har ej sjelf fastat för hans skuld; har ej i hans bee hagliga joller funnit riklig erfättning för de största ansträngningar, de hardaste umbäranden. För dig ljusnade ej utsigten på älderns dagar genom hoppet på en ungdomlig arm, som då skulle stödja dig, ha det glänsande ögat, fom då skulle blifwa din ledstjerna i stället för ditt förswagade. Du har aldrig uppgjort en plan, i hwilken detta barn hade hufwudpartiet, har aldrig önskat, hoppats, ängslats, fruktat för det. Du wet ej hwad det will säga, att hafe wa ett enda på jorden att älska. Du har ej känt hwad modren led, då sjukdomen fom: det eljest få klara ögat blef matt och hufwud och händer brände feberheta. Du wet ej med hwilfet otrötts ligt tålamod hon bar den lätta bördan, timma efter timma, i kammaren upp och ned, lade fin hand på det klappande hjertat, den heta pannan, för att lugna och göra den swal. Du fände als drig modershjertats smärta, då slutligen hwarje hopp förswann, då hon lutade sig ned öfwer barnets dödsbädd, förnam den sista swaga qwidan efter en hjelp, som hon ej förmådde slänka, då det utandades fin sista suck mid hennes bröst. Du tog ej med frälf: wande läppar afsked af denna sista skatt på jorden, när fiftloctet lades öfwer det, och hon måfte läta det lilla barnet föras till den sista, tränga kammaren, fom du åt det beredt. Nej, gamle man, du wet ej allt detta, och wäl dig att du ej wet det, ty då skulle din syssla blifwa dig tung och odräglig. Men wisste du det, få stulle du aldrig säga: endaft ett bavn. —r. (Norrk. Tidn.)