Gotlands läns nya tidning – 28 maj 1862, sida 2

i— UM — — — — ——— att hon uttryckte sig ledigt och väl, egde hon något af de sällskapstalanger som man får i pensionen: hon kunde tala nägot franska och spelade något piano. Som hon efter sin mor ärft ett godt hjerta, så föreföll hon mindre bortskämd än man kunnat vänta af en dansdocka par preference. Hon hade öfverflöd på tillbedjare och beundrare, men något allvarligt parti hördes icke af. Unga löjtnanter och sekreterare visste alltförväl att kammarrättsrådet endast hade sin lön att lefva af, och för någon annan var det aldrig värdt att försöka. Visserligen är det nu något bättre för de närande klasserna alltsedan t. ex. jordbrukaren kallar sig för possessionat och handtverksmästaren för fabrikör; men såsom kavaljerer och dansörer anses de ännu nästan lika otympliga som förr. En grof hand gör en fet mule, säger väl ett gammalt ordspråk, men aldrig var den modell för handskfabrikanten, och för en ung ,bättre flicka att trycka en sådan der hand, det vore ju att döda all romantik! Derföre går det som det går, d. v. s. mången flicka får gå der hon går, tröstande sig med det vanliga: den jag ville ha den kunde jag inte få, och den jag kunde få den ville jag inte ha — Det lilla hus på norr, hvars första våning min morbror bebodde, egdes af en hederlig sadelmakare, hvars son var gesäll på sin faders verkstad. Han var, som jag tyckte, en städad ung man med