Gotlands läns nya tidning – 22 maj 1862, sida 2

bestämd, sästän jag saknar honom öfver all beskrifning. Han har neml. icke helsat på mig, sedan han flyttade. Flera morgnar å rad, då solen lyser öfver hela egendomen, har jag varit derborta, gått till dörren, klappat på, men icke erhållit något svar, hvaraf jag slutar till, att Carl icke måtte vara der, fastän han der lagt en hop klädespersedlar o. d. Jag vet icke hur det kommer sig, att jag gråter, så snart jag anträder vandringen dit; men fordom hade jag alltid Carl vid handen under dylika vandringar, ty innan jag köpte egendomen brukade vi likväl ibland gå dit, emedan der var så tyst och fredligt. En qväll — jag minnes den så länge jag andas — sutto vi der vid en rosenbuske och talade med hvarandra: vet du Carl lille, hit vill jag icke flytta, utan jag får dig med mig, yttrade jag. Den lille lutade sitt vackra hufvud intill mitt och svarade: vi vilja be den gode Guden, att vi få flytta hit på samma gång. Vi gjorde det, innan vi köpte egendomen, men jag måste dock blifva qvar på gamla stället, der aldrig den tomhet fylles som Carl Efraim efterlemnat. Mitt käraste nöje är nu att hvarie dag gå till egendomen — jag går tyst som en ande och talar vid ingen på vägen; väl säger mig en inre röst, att Carl är borta; men i boningen finnes dock mycket som är hans, och som jag fästat mig vid, och så står jag utanför och tänker på, huru ljuft det skall blifva när jag får flytta in — när jag får råka min lille älskling. Måtte jag