Gotlands läns nya tidning – 15 maj 1862, sida 3

För Lördagsqwaällen. Hwad som förblifwer och hwad som förswinner. Den bästa äregirighet, fom höjer menniftan öfwer alla jord: lifwets lägre trappfteg och gör henne lik englarne, är den allmwars samma sträfwan, den upprigtiga önskan, att bidraga till andras lycka och medwerka till deras förbättring och förädling. Den som är förunnadt, att wara werksam i den rigtningen, att jemna den branta, mödofulla stigen för en medmenniska, att lata tröstens fols strale falla i ett af bekymmer nedtryckt sinnes natt; den fom förs mar att återföra en wilsefarande på rätta wägen, Den bar njutit en högre, renare glädje, än rikedom, makt och ära nägonfin förmå att stänka. Denna jordens egodelar, hwilka på afstand synas så lockande, äro i de flesta fall ingenting, när de en gang tillfalla oss. Hopp och minne, de båda oss genom lifwet ledsagande genierna, tillhöra ej werkligheten. Allt jordiskt är förgängligt; men hwad wi staffat och werkat för andras wäl förblifwer, lyser oss med ett klart, wänligt ljus och träder framför oss sasom en mildt tröstande uppenbarelse i wårt eget lidandes stunder. —r. (Norrk. Tidn.)