Gotlands läns nya tidning – 15 maj 1862, sida 2

Halft förtretad och till hälften skrattande åt den unga brudens välmenta puts, gick Hinko fram och åter i rummet och stannade slutligen framför Hlyans vapenbild, ett stort svart lejon i gult fält, som man placerat vid väggen. — Der sen j, svågrar, ropade grefven, det förfärliga odjur, som så fruktansvärdt skall ingripa i min lycka. Utsträcker ej djuret den blodröda tungan, såsom ville den uppsluka mig? Hollah, hr Lejon! Vill du våga en kamp med mig, på det fantasten Seni må få rätt i sin spådom? Höj din ram, Afrikanare, och besvar detta slag! Med dessa ord rigtade grefven skrattande ett kraftigt slag mot lejonbilden, som var af träd. Bildens fotställning gick sönder och föll från sin höjd ner på Grefve Hinkos hufvud, hvarvid han med ett hiskeligt skri föll tillbaka i sina förskräckta svågrars armar. En purpurröd blodström forssade från grefvens hufvud ned på golfvet. — 0 Gud, Seni hade rätt! voro de enda ord Hinko kunde yttra. Derefter sade han ej något mer. Ilufvudskålen var krossad, och ena ögat inslaget. Då jagtsällskapet fram på aftonen återvände, låg Grefve Hinko von Hlyan på likbåren. Några år derefter dog Gliska vansinnig och med den fixa ide6, att hennes tro på astrologens spådom varit orsaken till Grefve Hlyans död. (Jönk. Bl.)