Gotlands läns nya tidning – 15 maj 1862, sida 2

inständigt uttala fina tankar offentligen. Enär, fom ord: språket lyder, redlighet warar längft, är det ett olyckligt misstag, då menigheter med flit wälja sina största HMip: pare och lagwrängare till folkombud: följden är tydligen den, att, då ingen på riksdagsbänken kan lita på en slik kamrat, kan denne icke winna några fördelar för sina walmän, och salunda blir blott den ort, som afsändt den finurliga herren, genom honom föraktad. Nej, hellre då wälja blott förståndigt och werkligen hederligt folk, än toma pratmakare eller s. k. talanger, uppblåsta penninges kaxar och illistige flughets-miniftrar, hwilka under vifödagarna blott sköta fina egna angelägenheter, men Åfidos sätta fina walmäns och Landets fördelar. Men fan hos ett rilsombud, jemte ofläckad heder och godt förstånd, före nas de sällsyntare egenskaperna af högre bildning, wmidsträcktare samhällig erfarenhet, öfwad förmåga att tala och en ädel fosterländsk ifwer, få är det få mycket Hbättre. Ett fel, fom ofta förekommer wid rifsdagåmannawal, är dels att man till fina ombud wäljer alltför gamla karlar, och dels att man ej wanligen t det läng sta omwäljer fina engång hafda riksdagsmän. Ty det är llart, att, om medborgaren är ung då han första gången tages till riksdagsman, händer det wil att han, i anfeende till det myckna, owanliga och ej lätt fattliga af föremål och ärenden mid hans första riksdag, då sitter tyst och blott hörer på hwad de äldre kamraterna anföra; men, då han är i de yngre åren, få fan han och lära mycket under denna fin första riksdag, och om han blir omwald (helst under flera riksmöten å rad), få fon han och efter hand göra allt mera nytta med fin wunna ere farenhet och slutligen blifwa en yperlig riksdagsman, till största nytta och heder för den menighet, som walt och ständigt återwalt honom. Wäljer man annorlunda, eller utan plan och omtanka, så har man bara skam och skada, oh har då bortkastat fina rifsdags-pengar såsom tokar. Om då menigheterna wälja sina riksombud efter fys stem eller med förstånd och wärdighet, d. w. s. om alle mänheten först werkligen fäster sina ögon på de personer, som lägga sig winn om kunskaper i offentliga wärf och tager dessa till sina ombud, så har det ock med sig den ofantliga fördel, att ortens förra riksdagsmän, eller ock de som bilda sig för offentliga uppdrag, då på förhand äro så temligen säkra på att de bli walda till nästa riksdag. Dessa kunna då i god tid och mellan riksdagarna ställa sin werksamhet så, att de blifwa alltmer bildade såsom riktiga folkombud, d. w. s. de kunna göra sig allt mer förtroliga med alla sin orts förhållanden och behof (dem hwarje riksdagsman skall i alla riktningar känna såsom sitt faderwår), öka fin insigt i de wanliga fommunal-författningarne, först och främst på det noggrannaste winna säker kännedom om Landets grundlagar samt äfwen uns derrätta fig om Rikets öfriga landskaper; ti man får ej glömma, att wåra follombud ingalunda äro malda blott för det eller det landskapets nytta och förkofran, utan för Sweriges alla landskapers eller hela rikets wälfärd, d. w. s. de böra egentligen wara för sitt kall så bildade, att de känna alla landsorter med deras förhållanden och behof lika wäl som sin egen, så att de kunna för dem alla wara lika nyttiga. Men, då som nu ofta sker, wåra malda riksdagsmän ej wetat af detta stora förtroende dagen före walet, måste det ofta hända, att de komma alldeles oförberedde till rifsdags-bordet, der de då föga eller intet uträtta, och önska fig med en möjligen hop: sparad riksdagswinst bara hem igen, Helft de ofta alldrig funna hoppas att nånsin bli omwalda. Och följden är, att somliga landsorter nästan alldrig kommit sig till att uppskicka några rätt dugliga riksombud, att deras mig: tigaste angelägenheter sålunda af tanklöshet och oförmåga försummas fomt att det hela, Fäderneslandet, derpå lider en otrolig skada: och detta, skam att tala, oaktadt folkets TR RAR mmm O OF HB OFJ JO OJ OL RR R RMRMRMHOJOLR ML RR I — ——