Gotlands läns nya tidning – 2 maj 1862, sida 4

En timma sednarc knakade dörren åter på sina rostiga gångjern. Begge trädde ut igen. Modren var hlek och förgråtens fadren såg mild och tillfreds ut. Han tog nyckeln, räckte henne den och sade: Der, tag den och nyttja den när frestaren kommer; den är ett säkert läkemedel mot det onda. Hon grep den med krampaktig häftighet. Och nu gingo de åter arm i arm uppåt gatan.