Gotlands läns nya tidning – 2 maj 1862, sida 3

Hon lyssnade; rösten var så vek, så bedjande; hon kunde icke annat — hon måste lyssna. ,Älskar du mig? Vill du bli min? Som en bruten blomma böjde hon hutvudet; hon var icke mer sig sjelf. ,Ja, sade det i hennes hjerta. ,Ja! Jalle — det steg högre och högre; det berörde redan läppen; då ljöd det: Sure! Surr! Ulrika skälfde, hon lyfte åter hufvudet. Flugan! Flugan!Hon reste sig häftigt, vred sig ur frestarens armar och ropade med förtviflans mod: Nej! Nej! Jag älskar er icke! Månader gingo. Ulrika var blek och stilla. Fadren likaså. Modren bannade, var hård och bitter: hon kunde icke förlåta, att grefven ej blifvit hennes svärson. Hvar dag tilltog hennes elaka sinnesstämning; den hotade med att gå öfver alla gränser. Då sade fadren: Kom, vi skola göra en tur. Det blef sagdt så allvarligt, att hon tyst följde med. Arm i arm gingo de uppåt gatan, nedåt en annan och uppåt en tredje. Nu stannade de; hon såg upp och utstötte ett rop af öfverraskning. De stodo utanför det lilla huset, det, som hon helt och hållet hade glömt och utplånat ur sitt hjerta. Tyst tog han fram en nyckel och öppnade dörren. Båda inträdde.