Gotlands läns nya tidning – 2 maj 1862, sida 2

från högmod, lekte kring hans läppar; men då lät han handen glida lugnande öfver pannan, grep sin hatt och ilade ut. Länge blef han borta; men när han visade sig igen, var frestaren försvunnen, och det ödmjuka, tacksamma hjertat från gamla dagar afspeglade sig åter i hans drag. God, vacker och rik, som Ulrika var, hade hon friare i mängd, unga och gamla, rika och fattiga — friare af högsta stånd; ty penningar äro ju det trollord, som öppnar alla hjertan och bor på alla läppar. Men Ulrika älskade ingen. Då gjorde hon en ny bekantskap — en ung, vacker, älskvärd grefve, som hon träffade på en bal, sedan på en annan, och slutligen lät han införa sig i hennes hem. Det var frestande: skönhet, älskvärdhet och utsigt att blifva grefvinna! Frun var nära att dö af stolthet. Det var grefven först och grefven sist. Men ännu hade han icke friat. adren teg. Blodet steg honom åt hufvudet, nacken blef kastad tillbaka, småleendet spelade kring läppen; men hurtigt gled handen öfver pannan. Hatten vardt gripen, och utom dörren var han. Alskar du grefven? sporde modren. Ulrika rodnade; han var ju så vacker, så älskvärd. Du älskar honom ! sade modren triumserande. Jag vet icke, svarade Ulrika dråjande.