Gotlands läns nya tidning – 2 maj 1862, sida 2

bodde nu den fordne skrifvaren, den nuvarande grossören. Det inre af denna byggnad öfvergick långt det yttre. Der var en prakt, som det lilla huset i kaffesystrarnes qvarter aldrig hade drömt om. Damastväggar med förgyllning, ljuskronor, vaser, lampor, länstolar, mattor och gipsfigurer. Det var nästan för mycket; men man fann sig dock rätt bra deri. Frun hade gerna sett ännu mer; hon kunde icke få nog; men det satte sig grosshandlaren bestämdt emot. Hvad det var fick stanna; men nytt ville han icke hafva; det kunde godt hålla ut i deras tid. Ulrika hade nu blifvit konfirmerad. Hon var lika vacker som god, lika oskyldig som behaglig. Hon var mycket ute, i sällskaper, på baler och spektakler; men af allt visste hon utdraga det goda, så att hon alltid vann och aldrig förlorade. Modren hade lagt ut. Näsan, som alltid sökt uppåt, pekade nu mot skyn. Sidenklädningen frasade, när hon gick genom de stora, praktfulla rummen, och högmod var derinne — det satt och lyste i ögonvrårna. Fadren var stilla som alltid. Stundom, när han kom in i sitt med skrifvare välbesatta kontor, när den ena penningesumman efter den andra låg uppstaplad på hans pulpet, kunde det vil fara en frestare genom hans hjerta, blodet kunde stiga honom åt hufvudet, nacken böjde sig tillbaka öch ett mysande, icke helt och hållet fritt