Gotlands läns nya tidning – 25 april 1862, sida 3

Nästa morgon var det lif och rörelse i det lilla huset. Man hade varit uppe före daggryningen. Modren slog driller som en ung lärka. Fadren var tyst; han stod i fönstret och såg mot himmelen. Ulrika stod vid hans sida och såg på honom; ovilkorligt knäppte hon sina händer; det var som om hon läste en bön, en tacksamhetsbön i fadrens blick. Der var mycket förändradt sedan gårdagen. Den fattige skrifvaren var nu en af stadens rikaste män: den gamle grosshandlaren, onkeln, som aldrig hade räckt ut handen för att hjelpa honom i lifvet, var nu plötsligen död och hade efterlemnat åt honem, den ende arfvingen, hela sin förmögenhet, sitt praktfullt utsirade hus och sin stora rörelse. Det var ett språng, ett sarligt språng — från sattig till rik! Det skall vara en sast karakter, en oändlig gudsfruktan till att bära en så oväntad omvexling, sig sjelf till välsignelse och Gud till välbehag. Var det kanske något liknande, fadren kände i denna stund, då hans blick så gladt och dock sorgset, så tackande och dock bedjande, sökte upp mot himmelen? — Var det denna känsla, som gaf genljud i Ulrikas unga själ — som bjöd henne på en gång känna glädje och vemod, och nästan bragte henne till tårar? Men modren var glad. IIon sjöng, jublade och trädde larmande in genom dörren. Åk