Gotlands läns nya tidning – 25 april 1862, sida 3

Sednare gick det mer och mer baklänges för föräldrarne. Fadren måste intaga sängen i flera månader; modren tappade modet — hon hörde icke till de starka i pröfningens stund; och allt såg mörkt ut för dem. En annan hade fått fadrens plats på kontoret, och han kunde icke få någon ny anställning. Svag var han ännu, gulblek och infallen; kraftlös vacklade han fram, och Ulrika sträckte ofta de små armarna ut i dödlig ångest, liksom för att fatta i honom. En afton — det var ett förskräckligt väder, det stormade och regnade; fönsterluckorna skallrade jemrande och ugglan skrek från päronträdet i trädgården. Modren var mer förtviflad än någonsin; hon satt i kakelugnsvrån, höll händerna för ögonen och snyftade sakta. Ulrika hade hittills läst i en bok. Nu lyfte hon hufvudet och betraktade modren. Ljudlöst smög hon sig bort i vrån, lade armarna om hennes hals och bortkysste tårarna. Då trädde fadren in. God afton! sade han. Begge sågo förundrade upp: det var längesedan han hade sagt god afton, när han kom hem. Tyst blef han en stund stående vid dörren; de betraktade honom, han dem. Deras ögon stodo fulla af tårar, hans strålade af undertryckt glädje. Nu sågo de det först, nu, då han öppnade sina armar. Begge störtade de sig i dem, och han hviskade: Barn, vi äro frälsta.