Nen det vill jag icke, påstod Ulrika bestämdt. Det hjelpte inga böner eller hotelser. Knäkamraten måste rycka ut med sina sista vapen: förtviflad störtade hon bort till syskrinet, grep sommarfogeln och höll den framför Ulrikas strålande ögon. Der! Den är din, om du går med! Det var en stor frestelse. Solstrålarna föllo lockande på fogelns vingar; de glimmade och gnistrade så vackert! Hennes hjerta slog, kinderna glödde, ögonen tindrade, handen sträckte sig begärligt ut, fingrarna omfattade redan den länge efterlängtade klenoden — då blefvo de plötsligen slappa och löste sig från fogelns vingar; ögonen sänkte sig skygga, och tårarna perlade i deras långa, svarta fransar. Surr! Surr! lät det i hennes lilla hjerta, och hon lät åter armarna sjunka. Tag den! ropade kamraten. ,Tag den! Men Ulrika vände henne ryggen, satte sig på en stol och dolde ansigtet i händerna. Det var en liten kamp, sedd med den fullvuxnes blick; men den stod i ett barnahjerta, och der var den stor. ,Kom! upprepade kamraten. ,Kom! den är din! Men hon märkte snart, att sommarfogeln hade förlorat sin dragningskraft för Ulrika. Och så var det, att från den dagen såg hon icke åt kamratens syask.