Gotlands läns nya tidning – 25 april 1862, sida 2

hennes ögon hvilat med längtan på detta konstverk af perlor och silke! Ja, hon hade slutligen fått den så kär, att minnet af flugan liksom trädde litet i bakgrunden genom det dagliga beskådandet af den fagra sommarfogeln. En morgon var hon kommen litet tidigare i skolan än eljest. Till följd häraf var hon den första; men kort efter trädde hennes knäkamrat in genom dörren. Nu begynte dessa två att leka tillsamman — först i all stillhet, men småningom, utan att de sjelfva märkte det, mer stojande. I början höllo de sig på golfvet; sedan avancerade de upp på bänkarna och slutligen på bordet. Plötsligen hörde man något falla; det var lärarinnans guld-ur, som hängt på väggen vid ändan af bordet. Knäkamraten hade ryckt ned det, just som hon höll på att agera en korp, som kom flygande i luften; den ena vingen hade föranledt olyckan. Nu vardt glädjen föryandlad i gråt och tandagnislan. Hvad skulle hon göra? Huru tordes hon visa sig, efter att hafva vållat en sådan skada? Kom! kom! ropade hon och drog Ulrika med sig. Vi taga åter på våra kläder och gå. Ingen har sett oss. Kom! kom! Men Ulrika slet sig lös; hon förstod icke falskhet. Så kunde ju en oskyldig blifva straffad, mente hon. Ja, just det, sade kamraten glad.