Gotlands läns nya tidning – 25 april 1862, sida 2

Hon tog den vid ena vingen och kastade den i kakelugnen. Men fadren närmade sig barnet, upplyfte ömt det lilla, sänkta hufvudet och lät henne gråta ut i tysthet. Så aftorkade han hennes tårar, kysste ögonen och sade mildt: När du en gång blir stor och kommer ut i verlden — när dess gycklande skimmer drager dig med lockande makt, tänk då, Ulrika, på den lilla flugan ! Och något allvarligt rörde sig i barnets hjerta. Var det ljudet af fadrens kära stämma? Var det hans inträngande blick? — Hon såg på honom med sina stora, tanktulla ögon, och han läste deri, att han hade planterat ett sädeskorn i barnets bröst, som skulle växa, blomstra och bära frukt. Ulrika glömde aldrig flugan. Sednare kom hon i skolan. Der såg hon mycket, som hon icke hade sett hemma — mycket godt, men också mycket, som gjorde henne ondt. Hennes knäkamrat var en flicka i samma ålder som hon sjelf. Hon hade så många vackra saker i sin syask; det var rigtigt en glädje för Ulrika, när hon fick lof att betrakta dem. Understundom tordes hon till och med röra vid dem, men det var blott sällan, och denna glädje mäste hon då betala med förlust af sin frukost, som den lilla kamraten obarmhertigt lade beslag på till ersättning för den bevisade gunsten. Bland annat innehöll detta syskrin en fjäril; den var Ulrikas älsklipg. Huru ofta hade icke