Gotlands läns nya tidning – 17 april 1862, sida 3

Tyst pekade den lilla flickan på flugan. Hon tordes icke tala, icke röra sig; ty den hade flugit bort af förskräckelse, då hon skrek, men kom dock straxt igen. Begge föräldrarna närmade sig och sågo på den. Modren 3 gjorde en knyck på nacken. En fluga! Det är också något att göra alarm för, sade hon och lemnade åter rummet. Fadren smålog tyst, nickade åt sin lilla gunstling och smög sig bort på tåspetsorna för att icke skrämma flug san genom att göra buller. Nu yade det upprunnit en ny glädje för Ulrika. Hon lefde blott för sin fluga. Om natten drömde hon om den, om dagen uppvärmde hon den med sin anda, när den satt i fönstret med hopklämda vingar. Då spredo de sig åter ut; de fingo ny elasticitet, och flugan flög surrande omkring sin lilla väninna. Hvad det var för en glädje. Hon glömde sina dockor, till och med den, som kunde skrika; men flugan — det var ju också något verkligt, något lefvande: den var icke eftergjord. Så gingo dagar och veckor. Barnets kärlek till flugan tilltog med tiden. Men en afton, då hon var allena i kammaren och satt helt stilla vid bordet, hörde hon med ens: ,Surr! Surr!4 Hela det lilla ansigtet klarnade upp; sömnen flög från de redan halft tillyckta ögonen. Hon spelade upp dem och såg efter ljudet, det kom från lampan, som stod och brann på bordet. (Forts.) 0