Gotlands läns nya tidning – 17 april 1862, sida 3

(Jnsändt). Wår ambulerande Prophet, Kaptenen wid K:gl. Maj:ts Flotta, Hr I. Melander, har under den sednare tiden genomrest war O, talat sitt hjertgripande afskedsord tilk sina själsförwandter och gif wit systrarna bland dessa sin än mera hjertgripande afskedskyss. Swarligen lärer hädanefter någon Prophet med hans öfwer naturliga gafwor komma att uppträda härstädes, sawida ej Fofterlandsstiftelsen, fom med fullaste fräl fan kallas ett prophetmagazin, af barmhertighet sänder oss nagon annan i hans ställe: ty wid denna stiftelse är det egendomliga att beakta, att få snart nagon person, more han än den mest raa och okunniga hamnbuse, erhallit dess fullmagt, har han ock samedelst undfatt en högre smörjelse, d. w. s. andans gafwor i fullaste mått: hwarom ingen, fom med desse utkorade statt i nagon beröring, kan wara okunnig, enär de kraftigaste försäkringar derom utgatt fran deras egna munnar wid alla deras föredrag. Du kan lätt föreftälla dig, benägne läsare, hwilken swar andans tuktan den för sitt blygsamma och anfpråks lösa sinne sa allmänt kände och aktade Melander mast underkasta sig, då han, sin blygsamhet till trotts, nödgats i egen person draga fram med sitt Kreditiv och med ljudelig röst uttala dess innehåll för det förwånade folket. Enahanda maste ock förhallandet hafwa warit med hans lika blygsamma och ansprakslösa medarbetare i ordet, dessa Conventikelns Englar, bland hwilka wi endast wilja påpeka de stora namnen: — (tag af dig hatten eller nattmössan benägne läsare då de uttalas) — Rechnitzer, Fosterlandsstiftelsens mångfärgade Blänkfyr; Smwenfon den store, den munera fulltoms ligt syndfrie smedhammaren, bland de enda rättroende allmänt fallad Farbror; Swensson den lille, deliviismifionären; Pettersson, lästbultaren, fom medelst kritstreck på golfwet i ett rum utdrifwit djefwulen fran manga, fom af honom warit besatta, och derföre allmänt kallad andebeswärjaren, m. fl. — alla dessa äro fmåläns ningar of äkta fullbrodsrace. Då desssa numera tystnat, och Hr Kaptenen är sinnad att lemna orten, anhålla wi, med den aktning man är skyldig ett utomordentligt sändebud af det slaget, att han matte fixera fin wäldiga anda i några af fina täres eller afffedgtal samedelst, att han låter ordagrannt aftrycka dem och derefter utdela dem till de enda rättroende, dem till en synnerlig andans hugnad och wederqwickelse. Med denna önskan bjude wi Hr Kape tenen wart hjertliga farwäl! och önske att en gynnsam nordostwind må fylla seglen pa den farkost, som kommer att transportera hos nom — fa önste oc hoppas wi — oskadd och wälbehallen till hamnbryggan i Carlskrona. Ma han länge trifwas derstädes och lyckliggöra Carlskronaboarne!!