örrarna med, och solen lekte rigtigt om derinne. lyggen sorlade, flugorna brummade, och af och n flög en stor broms, surrade ett par gånger mkring och lemnade åter rummet med mycen fart. Invånarne i detta hus voro ett ungt par. De ade icke mycket, icke mer, än hvad mannen örtjente. Han satt på ett kontor från morgon ill qväll. kom blott hem en liten stund till måliderna, kysste hustrun kärligt på pannan, slöt arnet i sina armar och skyndade åter bort. Detta barn, det var deras ögonsten. Men vacer var flickan också som en liten engel, på en ång djup och tankfull, barnslig och naiv, en välignelse för föräldrarna, isynnerhet för fadren. et var som om en uppfriskande dagg lade sig å de af arbete och stillasittande nästan förtorade blomstren i hans hjerta; de spirade åter, de lommade unga och friska, när han såg på sin illa älskling, satte henne på sitt knä och såg römmande in i de djupa, klara harnögonen. Modren var också sträfsam och flitig; det var tet att tala på henne. Väl liknade hon icke annen, hon gjorde sig omak derför: och sådana emödanden äro aktning värda; lätt är det att ara god, när det är nedlagdt i vårt hjerta; men vårt är det att kämpa mot sin natur. Det var den lilla Ulrikas största förnöjelse att å på jagt efter flugor; de plågade fadren, när an, trött af arbete, kom hem för att hvila ut ch vederqvicka sig i familjens sköte; de satte