Millionerna, hbuom han drömde, Som i tiggarsäcken lågo gömde, Fingo följa honom i hans ynaf. Mången girig i den sista natten Ville sofva liksom han på skatten; Men det vet man nog att styra aft. Lägerplatserna han gerna sökte, Med sin pipa stod han der och rökte, Kommenderade med barska ord. Att med knelten dela kronans kaka, Gröt och ärter lät han väl sig smaka — Det för honom var ett kungligt bord. Alltid nykter, sjelfva kaffekoppen Ian förnekade beständigt kroppen. Oförarglig, jemt på batubringsfot Med sin staf i handen drog han vida, Huru långsamt än han syntes skrida. — Hvart han kom, han vänligt togs emot. Nu är Törnqvist död. Hans öga blundar Så för pojkars gyckel som för hundar. Illa såg han här i lifvet; men Fin var hörseln och den syn, han saknat, I det nya ljus, hrartill han vaknat, Har han mycket bättre fått igen. —k—