bjelken blifwit sasom säde utsadt. Då artikelförfattaren klandrar att Länets styresman anwändes i få många för fosterön främmande göromal, torde han ej hafwa besinnat, att hwad fom gäller fäderneslandets intressen omederjägs ligen på samma gång äfven gäller Gotlands. Ått Hr Landshöfdingen, oaktadt fin periodiska bortawaro från landet, med fin ffarpe sinniga blick tagit fullkomlig kännedom om personer och förhållanden härstädes, erkännes i alla på senare tider skedda utnämningar till allmänna tjenstebefattningar, och att den sednaste Bataljonshefsutnämningen äfwen härpå utgör ett bewis, wet enhwar fom welat öfwertyga fig om Tit. v. Posts duglighet såsom militär. Att Hr Landshöfdingen ej kunnat till befordran föreslå titelsjuka odåägor, derföre håller fosterön honom alltid räkning, och wore han en man, den der emottoge impuls af illwiljan och den smasinniga afunds swjukan, få hade merberörde artikelförfattare långt för detta haft panna att inför honom nedswärta de ädlaste karaktärer, om han derigenom i eget intresse kunnat bereda fig fördelar, fom ej hafwa den minsta gemenskap med fosteröns bästa, dess heder och framgång. Beträffande klandret att Tit. v. Post wågat i den djupaste freden framträda sasom sökande till en officersplats härstädes, anse wi oss böra erinra, att alldenstund fäderneslandet i nära femtio år njutit fredens wälsignelse, hafwa ju alla fom under den tiden blifs wit till officerare befordrade under samma förhallanden haft samma anspråk fom Tit. v. Post. Hans begäran att, sedan han här å orten blifwit ägare af jordegendom, ingå sasom officer wid natios nalbewäringen och att derwid få tillgodoräkna fin tjenstetid från utnämningen till Löjtnant wid Wermlands Regemente, war wäl ide obillig, då han från fin Regementschef medförde få fördelat tiga witsord, att hwarje annan Militärchef nödwändigt derå måste fästa afseende, om han neml. wille öfwa rättwisa. Klandersjukan bör ju då icke rikta sina anmärkningar emot Tit. v. Post, utan emot hans förmän, som igt att afslå eller förorda hans anhållan, om det neml. är klanderwärdt att förorda en befordran som warit, såsom med bewäringens sanna fördel öfwerensstämmande, mälförtjent, enär det wisat sig att Tit. v. Post både som subaltern och companichef till sina förmäns fulla belatenhet skött sina åligganden och jemwäl sasom tillförordnad Bataljonschef under nästlidet års wapenöfningar adagalade nit och duglighet, egenskaper som wid dessa tillfällen af Militär-Befälhafwaren, Hr Landshöfding Vildt, öppet erkändes. Om artikelförfattaren och hans meriterade satelliter ide hafwa panna att tillerkänna Hr Landshöfdingen omdönress förmåga såsom militär, få lärer wäl detta lika litet bekymra Tit. Bildt, fom allmänheten. Artikelförfattaren will i Tit. v. Posts afskedstagande från ermlands Regemente före taget till Danmark finna ett factiskt bewis att han icke wille pröfwa krigslyckan, och salunda blott blefwe en Major för fredstid. Det är så oändligt lätt för elaka naturer, som wanligen jemwäl äro slängda advocater, att icke wilja weta af andra omständigheter än dem, som understödja förtalet. Att commenderingen ej gällde fäderneslandets förswar weta wi, men på hwad sätt Wermlands Regemente den gangen pröfwade krigslyckan är oss helt och hållet obekant. Emellertid böra wi, fom ej finna anledning till en förolämpande tolkning af Tit. v. Posts beslut, ej utkasta perlor at den, som ej begriper deras wärde. De af Tit. v. Post irakade trassliga förhallanden, hwilka art.författaren anser förtjena fin egen mwifa? äro af Or Ehinger i Gotlands Tidning N:o 13 detta är lagda i dagen och tarfwa får ledes ingen närmare belysning. Då Tit. v. Posts lofwärda afsigt warit att werka för ordning och en bättre moralisk anda inom fin commnn, bar han till motstandare rafat ut för en individ, för mycket här i orten känd att behöfma namngifwas, den der belt och hållet saknar Begrepp om Heder och ära, och fom sannolikt anz fer den arglistigaste bof för hederlig karl, blott han fan undgå den juridiska lagens straff. DÅ en sadan individ med på tvetydigt fått förwärfwade penningar eller andra medel söker att hos en enfaldig allmoge och flere, fom af hans hafwor funna wara beroende, winna anhang för genomdrifwandet af fina läga afsigter, få är det iu helt naturligt att hwarje redlig man blir föremal för hans trassel. In gen rättstaffens menniska stulle i anledning deraf wilja lägga Tit. v. Post något till last i en sak, fom förtjenar samhällets högaktning. Då artikelförfattaren synes hysa den åsigt, att en hastig och såälunda owanlig befordran, med förbigående af äldre tjenstemän, på samma gång är en oförtjent och klanderwärd befordran, få för: undrar det oss högligen, att han ide någon gång i Gotlands Tidning riktat sitt tadel emot Hr Landshöfdingen sjelf, enär på senare tider få inom wårt fädernesland wunnit sa hastig befordran, som denne till sina egenskaper så utmärkte man. Mahända hafwa wi ännu en skymfande protest i detta afseende att wänta, grundande sig på de facta, som illwiljan har så lätt att framalstra. Att Tit. v. Posts wälmenta helsning till sin Bataljon af klanderbegäret äfwen skulle antastas, war så mycket tydligare, som ingen af Tit. v. Posts handlingar skulle funna bestå inför en fås dan stormagt, fom art. författaren, hwars angrepp i förewarande fråga helt säkert ide blir det sista. Slutligen bedja wi om ursägt för wåra språlfel, dem wi på grund af merbemälte art. författares anonymitet ide kunna få rättade. — Såsom owanligt för ärstiden skrifwes att åskan Clan aa Nana SAF CCGUAAnst FCAn Na PC MAR i for