Gotlands läns nya tidning – 28 mars 1862, sida 3

rar, och gingo upp; de sågo då rök uppstipa ur en lucka och hörde ropet: elden är lös. Straxt derefter syntes kaptenen komma upp ur samma lucka, som röken; han drog med sig och lemnade på däck en sanslös karl. Imellertid hade ropet hörts ned i kajutan, alla kommo upprusande. Alla dessa, äfven matroserne syntes bestörta, kaptenen ensam var lugn och befallde: Gossar, klara båtarna! Passagerarne för-ut! — Denna drinkare, han pekade på den sanslösa karlen, don Arquillas kock, har med sitt ljus tändt eld dernere i ett bränvinsfat! Det gäller lifvet, vi ha krut ombord. Förskräckelsen blef allmän. — Håll! ropade kaptenen, oordning förstör oss; kallt blod, vi ha tid att rädda oss innan elden kommer i krutkammaren! Lugnt och flinkt! Hans ton, hans hållning, hans blick var så oemotståndlig, att alla kufvades deraf och lydde noggrant allt hvad han befallde. Just då passagerarne tillsades att stiga nedi slupen, slog en röd låga ut genom luckan; i följd deraf rusade de om hvarandra så häftigt, att don Castro, som syntes förskräcktast, skuffade till donna Antonia, så att hon bestämdt skulle ha fallit i vattnet och drunknat, om icke kapten Starkey, som stod vid fallrepstrappan, för att hålla ordning, genast gripit henne fast: han omslöt henne med sina armar och ropade till kreolen: Kruka! låt ej din rädsla förderfva både dig sjelf och andra!