— Ilan är bestämdt icke engelsman, utan en stackars irrländare, sade herr Desmond; engelsmän sakna aldrig mod. Följande dag infunno sig alla på utsatt tid ombord; kaptenen mottog dem kallt, utan att låtsa märka deras ironiska miner, men då han räckte sin hand åt donna Antonia, när hon skulle stiga upp från fallrepstrappan på däcket, undvek hon honom och sprang upp, snabb som en vildinna, förbi honom och försvann under däck. Då sänkte kaptenen sin blick dyster mot vattnet. Sedan fruntimmerna redan voro i kajutan, anlände Desmond och don Castro, som sade helt högt: det är ju modigt af oss att anförtro oss åt denna kapten kruka! Kaptenen vände sig om och sade lugnt: Här ombord är jag herre; säg annorstädes hvad ni behagar, men här måste ni visa mig aktning, annars arresterar jag er. Kort derefter lättades ankaret, fartyget sköt fram på högt brusande vågor. Kapten förde befälet sjelf, folket lydde qvickt, allt gick väl, det syntes att kapten Starkey var en skeppare af första klassen. Passagerarne höllo sig i kajutan, gårdagens händelse låg så tungt öfver dem, att de icke ville gå upp på däck, ehuru deruppe i det vackra vädret var friskare och trefligare än under dick. Slutligen, mot qvällen tröttnade dock ett par her