på lycksalighetens Ö. De kände att det låg näring i sjelfva luften. Den vederqvickte och styrkte dem. De vandrade tillsammans öfver härliga fält, hvarest allt var skapadt att tjusa öga och öra. Inga stormar voro der; ingen is var der, inga kyliga vindar; ingen skälfde af brist på varma kläder; ingen led af hunger; ingen sörjde öfver de döde. De sågo inga grafvar. De hörde intet om krig. Vilda djur sprungo fredligt omkring, men intet blod flöt för jägarens hand, ty sjelfva luften födde de väsenden, som der vistades. Gerna ville den unge Jägaren hafva stannat qvar der för alltid, men han var nödsakad att gå tillbaka efter sin kropp. Han såg icke lifvets Herre, men han förnam Hans röst såsom ett sakta väder. Vänd om, sade denna röst, till det land, hvarifrån du kommit! Din tid är ännu icke inne. De virf och pligter, för hvilka jag skapade dig, och dem du måste fullgöra, äro ännu ofullbordade. Vänd åter till ditt folk, och verka en god menniskas verk! Du skall en lang tid blifva din stams Ilöfding. De reglor, du skall följa som dess styresman, skola förkunnas dig af mitt sändebud, som vaktar ingången till detta land. När han återgifver dig din kropp, skall han säga dig hvad du har att göra. Lyssna till honom, och du skall sedan få återse den ande, som du följt hit, men som du nu måste lemna qvar. Ilon har vunnit nåd och skall alltid förblifva här likaså ung, likaså lycklig som hon var, när jag först kallade henne bort från snölandet.