bunden vid stranden. Han var nu viss på att han var på den rätta stigen, ty detta allt hade den gamle mannen sagt honom. Der voro också glänsande åror. Ilan steg straxt i kanoten och tog årorna i handen, och då han såg sig om, såg han till sin glädje och öfverraskning det föremål han sökte i en annan kanot, i all ting en motbild till hans; den syntes vara skuggan af hans egen. Den följde noga hvarje den minsta rörelse af denna, och de båda kanoterna framflöto vid hvarandras sida. Med ens sköto de ut ifrån stranden och begynte fara öfver sjön. Vågorna syntes blifva högre, och tycktes på afst ånd färdiga att uppsluka dem: men just som de uppnådde det svallande skummet likasom smälte vågorna bort, likasom vore de blott skuggvågor. Icke förr hade en skummande bölja försvunnit, förr än en annan ännu mera hotande svallade upp. Sålunda voro de i en oupphörlig fruktan, som ännu mer förökades deraf, att de genom det klara vattnet kunde skönja stora benhögar af de varelser, som före dem här hade omkommit. Lifvets Herre hade likväl beslutat att de skulle. komma fram, ty ingenderas tankar och gerningar hade varit onda. Men de sågo många, som kämpade och slutligen sjönko under vägorna. Ilär voro gamle och unge, män och qvinnor af alla ildrar och stånd; somliga lyckades komma öfver, andra sjönko. Endast små barns kanoter möttes cke af några vågor. Slutligen, liksom i ett ögonblick, var all fara förbi, och de sprungo båda upp