Gotlands läns nya tidning – 14 mars 1862, sida 3

att vandra. När den unge krigaren gjordt detta och uppfriskat sig genom hvilan, gingo de båda ut ur hyddan. Du ser det der svalget derborta, sade den gamle mannen, och bortom det den vidsträckta slätten: det är själarnes land. Du står nu vid dess gräns, och min hydda är ingångsporten dertill. Men du kan icke taga din kropp med dig. Lemna den här jemte din båge och dina pilar, din packning och din hund. Du skall vid din återkomst finna dem hafva varit i godt förvar. Siägande så, gick han åter in i hyddan, och den ensamme vandraren skyndade fram på sin väg såsom hade hans fötter blifvit bevingade. Men allt bibehöll sin naturliga färg och form. Skogar och löf, floder och sjöar syntes blott klarare och vackrare än dem han förut skådat. Vilda djur sprungo fria och utan räddsla öfver hans stig, och deraf kunde han sluta att intet blod der utgjuts. Foglar med de vackraste fjädrar bodde i lunderne och summo på vattnen. Det var blott ett, som isynnerhet föreföll honom såsom högst ovanligt. Han fann sin stig hämmad af träd eller några andra hinder. Ilan tyckte sig vandra rakt igenom dem; de voro i sjelfva verket icke annat än skuggor och bilder af kroppsliga former. Han kände sig nu vara i själarnes land. När han hade vandrat en half dagsresa genom en trakt, som med hvart steg blef allt vackrare och vackrare, kom han fill stranden af en stor insjö, i hvilkens midt var en stor och tjusande Ö. En kanot af en hvit glänsande sten låg