hade inget annat vapen än en vanlig fickknif, och äfven om jag haft pistoler, så hade jag dock varit ensam mot fyra, ty hustrun hade otvifvelaktigt tagit parti mot mig. Jag var likväl inom få minuter ense med mig; min sjelfbeherskning och själsnärvaro återvände. I det jag skjöt min stol tillbaka från bordet, vände jag mig åter till elden och började ett muntert samtal med dessa menniskor, om hvilka jag var till hälften öfvertygad, att de umgingos med tankan att mörda och plundra mig. På detta sätt pratade jag en half timma och berättade allahanda muntra historier och skrattade hjertligt åt det plumpa skämt, med hvilket värden och hans kamrater trodde sig böra regalera mig. Ändtligen anmärkte jag gäspande, att jag önskade gå till hvila, emedan jag följande morgon ville begifva mig på väg så tidigt som möjligt. Mina saker ville jag taga med mig, tillade jag i likgiltig ton, under det värden, i det han kastade en menande blick på sina stallbröder, steg upp för att lysa mig på min kammare. ,Jag har i ränseln några klädesplagg, som jag ärnar begagna. Ja väl — medtag dem. Utan tvifvel innehålla de saker af värde och det är er naturligtvis kärare att hafva dem hos er på ert rum. Det är visst icke orsaken hvarföre jag vill taga dem med mig, svarade jag. ,Jag vet att de äro här lika säkra som der. Detta var, enligt