Gotlands läns nya tidning – 7 mars 1862, sida 4

knif i trädet straxt öfver klinkan. Sedan satte jag mig på en stol och tänkte efter. Skulle jag stanna tills jag blef öfversfallen? Hade jag också verkligen skäl att tro, att man ville göra ett försök att mörda mig? Hade jag måhända ej bedragit mig på folket? Vore de ej kanske, ehuru råa och grofva, dock ärliga och hederliga menniskor? Väl en halftimma umgicks jag med dessa tankar, då flämtandet af min lampa gjorde mig uppmärksam på att jag snart skulle sitta i mörkret, och denna fruktansvärda tanke dref mig till ofördröjlig handling. Ja, jag ville fly och det genast. Bättre var det i alla fall att irra omkring hela natten i storm och oväder, än att riskera lifvet, genom att stanna der jag var. Så snart jag var ense med mig sjelf härom, satte jag mig skyndsamt i arbete. (Forts.)