Gotlands läns nya tidning – 7 mars 1862, sida 4

min tanka, äfven sanna förhållandet ehuru ej i den mening, i hvilken han fattade orden. Han bar en del af mina saker och jag den andra upp till ett litet sofrum i andra våningen. Han anmärkte dervid, att det intet var underligt att jag var trött, ty han för sin del skulle ej vara i stånd att bära en sådan packning en half dag. Han satte ljuset på ett litet bord, under yttrande af sin önskan att jag måtte sofva godt, lofvande att väcka mig i god tid morgonen derpå, tog sedan god natt och gick ned till sina kamrater, för att i sällskap med dem befordra mig till den eviga hvilan. Så snart han aflägsnat sig, stängde jag dörren och tog en hastig öfverblick af rummet. I ena hörnet stod en säng, derjemte ett litet bord med ljuset på, ett par stolar och i ett annat hörn en dragkista. Det fanns dock äfven, som jag hoppats, ett fönster, och till detta skyndade jag, öppnade det och fick en hel regnskur i ansigtet och en häftig vindstöt. Jag stack ut hufvudet och varseblef nedanföre otydligt den svarta marken på ej större afstånd än att ett språng skulle kunna vågas, i fall jag skulle finna mina farhågor bekräftade. Jag stängde fönstret åter och gick till dörren, men fann att den hvarken hade lås eller regel, utan blott en simpel klinka. Jag sökte dock att åtminstone något befästa den genom att stöta min