Unsändt). Postångfartyget Polhem. När stormen dånande kring hafvet ryter Och skakar frostig vinge öfver Nord, Och hösten sommarns sista blomma bryter, När vinterns herrskarmakt i allt blir spord, Louise, Franzön och äfven Nore ila Från Gotland då till maklig vinterhvila. j tål hon då, den fina ,Kronprinsessa, ) Det vilda hafvets något hårda smek. — Franzöns och Nores ädelt höjda hjessa Som länge trotsat stormens ystra lek Till fredlig hamn de trötta lemmar bära Likräl med bibehållen frejd och ära. Och så det tyckes slitas, sista bandet Som knöts af sommarvinden frisk och skön, )Ymellan Gutska ön och moderlandet. Den stora hafvets bro, smaragdegrön, Bär nu ej snabba budskap på sin yta, En dyster skiljemur den höres ryta. Då kommer Polhem! modig stolt i hågen Med isigt pantsar på sitt breda bröst. — Djerft brottas han med stormarne och vågen, Ej aktonde den hotfullt dofva röst, Som vredgad utur hafvets djup man hörer När han dess dolska vinterhvila störer. I jernsmidd rustning som en vind han susar Den tappre Polhem! öfver stormig ban, Det är som skulle just hans djerfhet tjusa Den kalla, herrsklystna och stolta Ran, Ty fritt han hennes riken får beseglu Och sin gestalt i hennes öga spegla. Nu for han budskap mellun skilda stränder, En trogen, fast föreningslänk han är Emellan vänner, älskande och fränder, Och mången efterlängtad helsning kär Igenom storm och is han bär i famnen Och ilar dermed till den Gutska hamnen. ) Ångfartyget Kronprinsessan Louise, hvilket, tillika med ångf. Nore och Franzen blott sommartiden fara mellan Stockholm och Wisby.