Gotlands läns nya tidning – 7 mars 1862, sida 3

Ändtligen lät hustrun mig förstå att maten var färdig och jag satte mig genast till bordet, med ryg ggen vänd mot elden, för att sätta de innevarande i stånd att prata med hvarandra, utan att det såg ut, som om jag aktade på dem, under det jag å andra sidan höll ögon och öron öppna, utan att behöfva frukta att man märkte det. Alldeles som jag väntat, började de tala med hvarandra om allahanda hvardagssaker, hvarvid de efter hand sänkte rösterna och stucko hufvudena tillsammans, tills jag slutligen såg värdens skugga lätt nicka med hufvudet ditåt jag satt och uppfångade dessa helt sakta uttalade orden: Tror ni att det går för sig? Om något svar följde härpå, hörde jag det dock ej. Sannolikt besvarades frågan med en nick med hufvudet eller en blick, ty samtalet vände sig genast åter på hästar, kor, spanmål och hö och fortsattes i naturlig ton. En inre röst tycktes dock säga mig, att min undergång var besluten och det var mig som om en kallsvett utbröt ur alla mina porer. Det var en lycka att ingen af bofvarna i detta ögonblick såg mitt ansigte, ty jag tror att det ofelharligen skulle förrådt min misstanka och sannolikt förmått dem, att genast bringa sitt skändliga anslag till utförande. Jag öfverlade genast en plan till flykt, under det jag tycktes helt och hållet egna mig åt sysselsättningen att stilla min hunger. Hvad kunde jag göra och huru kunde jag undkonmma? Jag