Gotlands läns nya tidning – 7 mars 1862, sida 3

Jag tackar, svarade jag, för ögonblicket vill jag låta det vara. Jag är ingen stor vän af starka drycker. Jag fruktade att han skulle förgifta bränvinet eller åtminstone tillsätta något söfvande medel. Derjemte och utan att jag kastade någon blick på de båda andra karlarne, kände jag ;dock att de mönstrade och mätte mig med sina svarta ögon under de borstiga ögonbrynen. Värden önskade synbarligen att sätta sig i gunst hos mig och lugna hvarje händelsevis hos mig uppdykande misstanka. Derföre fortsatte han samtalet i så vänlig ton, som det var honom möjligt, under det värdinnan lagade till the och uppdukade bröd och kallt kött. Värden gjorde mig åtskilliga frågor — hvarifrån jag kom, hvart jag ärnade mig, huru affärerna gingo 0. s. v. Jag besvarade hans frågor med sorglös min och tillät mig en enda osanning, hvilken jag trodde skulle kunna bidraga till min säkerhet. Den bestod deruti, att jag förklarade, att jag redan förut rest denna vägen och hade i mitt sista nattqvarter sagt, att jag ärnade tillbringa denna natten här. Detta sista meddelande upptogs, som jag tyckte, ej särdeles väl; ty under det jag låtsade som om jag såg om elden, märkte jag återigen ett utbyte af blickar, i hvilka tvifvel och roflystnad tycktes blandade.