Gotlands läns nya tidning – 7 mars 1862, sida 2

Mannen betraktade mig och ränseln som jag bar och svarade sedan, med ett visst grymt leende och i något mindre snäsig ton: Ja, kom inrJag lydde tilltalet, hvilket snarare ljöd som en besallning, än en inhjudning, men skulle gerna ögonblicket derpå hafva gifvit ett år af mitt lif, om jag åter välbehållen stått på v ägen, äfven om jag skulle nödgats tillbringa natten i storm och regn. I det lilla rökiga rummet, i hvilket jag nu befann mig, befunno sig tre karlar och en qvinna — fyra så vedervärdiga personer, att jag ej kunde påminna mig nåensin hafva sett deras likar. I spisen brann eld och på det plumpa bordet en oljlampa, vid hvars svaga sken jag dock såg tydligt de innevarandes ansigten, under det de med nyfikna blickar vände sig om till mig. Karlarne voro omkring 30 å 40 år gamla, illa klädda, med svart tofvigt hår, långt skägg och smutsiga bruna ansigten, som erinrade mig om de historier jag läst om italienska röfvare, under det qvinnan, en lång mager gestalt, med utmärgladt ansigte, små gnistrande ögon och ett hårdt, obarmhertigt uttryck kring munnen, tycktes vara en värdig sällskaperska till dessa skälmar. Jag kastade en förstulen blick omkring rummet och kände mig något lättad, då jag i ett hörn märkte en plump utskänkningsdisk. Huset var sålunda ett värdshus, och jag sökte att lugna mig med hoppet, att åtminstone två af de innevarande voro resande liksom jag.