Gotlands läns nya tidning – 28 februari 1862, sida 4

nu har jag fått ett frimärke till, det är Ludvigs eget. Som ett slutet bref går han in i en annan omgängelse, jag står och arbetar på kuvertet; ser ni, så sättas frimärket på, och så vet ni, — ostluckan gräfva de derute på kyrkog ärden. Men Herren skall bryta brefvet. Den der bleckplåten är ändå det bästa frimärket. Och sorgen hade svept sitt dok omkring huset, der förr glädjen och friden bodde, och Maria fick gråta sin Ludvig i gummans armar. Nu gjorde det ändå ingenting. Det var ett frimärke, som försvarade allt.