Gotlands läns nya tidning – 28 februari 1862, sida 4

staden stod fader Olsson der, sysselsatt med sitt vanliga arbete — en likkista. Tack för frimärket, det var från ett glädjebrefk, sade min vän. Mäster Olsson, som ej hade sin vanliga hvita mössa på sig, lade från sig hyfveln och stirrade på honom. ,Glädjebref! sade han; — ,åh ja, jag har ett till, också ett glädjebref, se här. Han framtog ett och afref stämpeln som han gaf min vän: ,Lägg det till samlingen; — också det spådde fröjd och lycka. Nu började gubben åter sitt arbete med en ifver som om han velat trolla fram kistan. De grå hårtestarne, som ej sammanhöllos af mössan, fladdrade kring hans kala hufvud och blicken stod stelt riktad framåt. Huru är det Mister Olsson? hur mår er Ludvig? sade min vän, som tyckte att det var hemskt derinne. Ludvig! sade gubben. Jaså, det var sant, der borta i fönstret står hans frimärke. Läs den. — Den kostar mer än tolf öre, men så gäller han också som frimärke på hela jorden och för alla tider. Man vände om plåten, der stod: Bruksbokhållaren Ludvig Olsson, född 1832, död 1856. Död! Ja Herre. När han låg kämpande med döden utan sans, då kom det andra glädjebrefvet, hvars frimärke ni fått. Han bade förkylt sig, det var snart förbi med honom — nio dygn. — Men