Gotlands läns nya tidning – 28 februari 1862, sida 3

Lifvets vexlingar. Strid och venling menskan följa Genom lifvets dunkla dröm, Der vi ängsligt stå och skölja Irasorna i Tidens ström, — Ån åt lyckan man sig gläder; Ån man naggas bit från bit; Än man drljs för vind och väder, Som ett yrfä hit och dit. Lifvets gång är enahanda: Ingen rast och ingen ro: — Är man född i Haparanda, Skall man dö i Falsterbo, — Underlig är men skans vandel, Om man den betraktar rätt: Bäst man jordbruk har och handel, Sitter man på taburett. Fåfängt går man här och koxar, Att sitt öde se förut; Är man född att mota oxar, Blir man rik grossör till slut. — Stundom, för att gifmild vara, Känner lyckan ingen gräns: — Mången ifrån fänrik bara Skuhfats upp till excellens. Menskor ser man dagligt vandra Arbetsamt, men — dock i nöd, Medan uti lättja andra Simma uti öfverflöd. — Roligt vore nu att veta På hvad grund det är så stäldt, Att en del skall ha det feta Och en annan stå på svällt. Dock, hvad kan det, på det hela, Röra oss? — jag fråga vill. — Ödets makter med oss spela Utan att oss spörja till. — Tåfängt är det att vi spana Hvarför ödet så befallt; — Men — det är ju menskans vana, Att sig blanda uti allt! — (Ur Norrk. Tidn).