Gotlands läns nya tidning – 28 februari 1862, sida 2

Ja, när han blir Inspektor sjelf, sade Mäster Olsson, så skall han väl gifta sig. Ja Herre min Gud! hvad de barnen vexa upp, tillade gumman. Ja en ung, rik och vacker brud får han visst, det kan icke fela; ty vacker är han sjelf och så snäll sedan, och så väl hällen bland folk, så att han kan få just hvem han pekar på. Ah ja, det kan alla, inföll Mästaren, när Jag var ung så kunde jag räckt ut alla tio fingrarne och fått mig tio fästmör på hvart finger. Så du pratar, nej så lättsinniga flickor funnos ej den tiden; huru det nu kan vara; men Ludvig gör nog ett Ålolt val och tar en rik och vacker flicka, det är säkert?. Det var i rummet dock en som ej sade ett ord och det var Maria, som smålog fastän det ej syntes i skumrasket; men liksom för att kunna tro behöfde hon att känna efter ett litet bref hon bar i kjolsäcken. Hon kände med den lilla handen på det fina sikespapperet och mindes hvad der stod, och så påminde hon sig Ludvigs ärliga ögon, — nej han kunde ej ljuga. Det var den fagra Maria, som bättre än de gamle visste Ludvigs tankar. Gumman Olsson gjorde som mången annan, som har slägtingar i huset, ty hon ansåg Maria som en sorts möbel, och icke egentligen för en flicka, som kunde ega hopp om att gifta sig, och allraminst med Sonen i huset. Så rasande kunde han väl aldrig bära sig åt, som att bli kär i sin kusin, lika simpel som han sjelf