räddade ni med edra välgerningar min syster och mig ifrån att dö i clände. — Hvem, jag? utropade damen. — Ja, just ni, madame. Det var i Marseille. Jag sjöng der en dag för bröd. — Ah, nu erinrar jag mig, inföll damen. Hon blickade sorgset på den svarta bindeln, som Carl bar öfver sitt förlorade öga, och tillade: — Åck, det lilla, jag då gjorde för er, uppväger ingalunda den förlust, ni nu gjort genom mig. Derföre, monsicur, ber jag er säga, om det ej gits något, hvarigenom jag kan godtgöra er den. — Madame, er godhet och frikostighet hafva grundlagt mitt och min systers oberoende; jag är lycklig öfver att på något sätt ha kunnat visa er min tacksamhet. Damen log vänligt, men vemodigt vid denna försäkran. Ilon frågade efter hans syster, och sedan han besvarat dessa spörjsmål, bjöd hon honom farväl med de orden: — Då ni, monsieur, förvägrar mig hvarje utväg att visa min erkänsla, så mottag åtminstone denna ring såsom ett minne af den, för hvars skull ni uppoffrat er. Lef väl, må Gud beskydda er! Huru Carl kom ur rummet och ned i vagnen, visste han icke. Trenne dagar derefter lemnade han Paris utan att göra något för att få veta namnet på den okända. (Forts.) —— —