Uvarje dag infann sig tjenaren i Carls boning för att erhålla underrättelse om Carls helsotillstånd och vaka öfver att han vårdades med all den omsorg hans matmor anbefallt. Då Carl ändtligen var fullkomligt återställd, lemnades honom en biljett, innehållande dessa rader: Den, för hvars räddning ni blottställt ert lif, önskar betyga er sin erkänsla. Om edra krafter det medgifva, skall ett ekipage i morgon afhemta er. Dagen derpå stod ett sådant utanför Carls port. Utan att göra någon enda fråga, steg han upp deruti och fördes till ett stätligt palats. Då Carl inträdde i den stora praktfulla salongen öfverföll honom en nervös darrning. Han förmådde endast med möda hålla sig uppe; ty han visste, att det var den räddande Engeln från Marseille han skulle återse. Efter en halftimmas väntan hördes sraset af en sidenklädning. En qvinna om två och tjugo år, åtföljd af ett äldre fruntimmer, trädde ut i salongen. Den unga damen egde en nästan bländande skönhet, men ännu mer fängslande än denna var det uttryck af hjertats godhet, som återspeglades i hennes drag. Hon gick emot Carl, sägande med rörd röst: — Nonsicur, ni har ryckt mig undan en öfverhängande fara, men sjelf fallit offer derför. Huru skall jag gälda min förbindelse? — Den ir för längesedan gäldad, madame, svarade Carl vördnadsfullt. För åtta är tillbaka