Karolinerne. Ur Fryxrells Historia. Så började man snart kalla de krigare, som deltagit i Karl den Tolftes bardalekar och honom nagon längre tid öfwerlefde. Manga woro de ej; ty de flesta dogo tidigt nog tillfölje af öfweransträngningar, wanward och sar. Manga buro kulan qwar i kroppen hela sitt lif igenom. Men de farka naturer, fom mättat genomga fadana prof, hade blifvit än mer härdade och uppnadde ofta en alder af 80, ftunbom 100 ar; nagon gang derutöfver. Desssa woro de egentliga Karolinerne. De hade fran fina fälttåg återkommit rika, ide fom fordom på byten, men få mycket mer på minnen. Hwad hade ej dessa kämpar upplefwat? Hwad hade de icke att förtälja? om segerbragderna wid Narva, Dina, Clissow och Holofzin; om olycs forna i Ukrän, Bender, Sibirien och pa Norges fjellar; tilldras gelser, sagolika, nästan otroliga; dock bewittnade af runor, djupt ristade pa ärriga pannor och skramade bröst. Men bland alla dessa minnen, bland allt, hwad de hade att omtala, stod för krigaresinnet Karl den tolfte högst, warande deras A och O, det käraste föres malet för deras tankar och tal; och när de berättade om hans enkla drägt, hans bädd pa risqwistar, hans dryck ur källan, hans maltid på häftryggen, och sedermera om det stora swärdet, det än större modet och de förwanande bragderna, då lyssnade ung och gammal med häpnad och med förtjusning; och den man, fom deltagit i en sadan hjeltes öden, blef föremålet för allmän wördnad. Deraf gjorde fig oc de flesta bland dem förtjenta, äfven ges nom enffilda dygder, gudsfruktan, allwar och enkelhet. Sednaste tiders prydnader woro dem motbjudande. När Konung Fredrik den Förste at en Ehrenkrona gaf Swärdsorden, bar denne stjernan aldrig pa bröstet, utan i en dosa. En annan, baron Rehbinder, wisade sig alltid i lika enkel drägt som den fallne Konungen, och sa ofta dennes namn hördes, war den gamle särdig att grata af saknad och förtjusning. Sinsemellan woro dessa minnets hjeltar förenade genom en wänsklap, en tillgifwenhet, fom trotsade alla hinder, alla samhällsskillumder. Man jag den gamle, högt upps fatte befälhafwaren wid sitt eget bord bespisa och som wän. och kamrat behandla den soldat, fom troget följt honom genom fälttär gets faror och fangenskapens försakelse. Ar 1750 dog Cronstedt, den siste bland Karls generaler. Under loppet af de följande 30 ären afledo de flesta andra Karo linerne inom regementsoch kompanibefälet; den mest mangpröfs wade och, som man tror, mest langlifwade bland dem, kapten Gus tofffy, är 1784 och wid 99 ars alder. Den siste kinda Karolinen bland soldaterna hette Nils Orberg. Han blef slutligen wid 72 ars alder kyrkowaktare, i hwilken egenskap han tjenstgjorde intill sitt 108:de ar, och upplefre slutligen den dag, da till hans glädje en ny hjelte, (Karl den fjortonde Johan) ledde swenskarne till nya fe grar och lyckades fullborda den af Karl den Tolfte åsyftade före ningen emellan nordens twillingsfolk.