— — — — Ett par trasiga pojkar rusade med detsamma emot vagnen. Skrämda häraf gjorde hästarna ett språng åt sidan, stegrade sig och syntes färdiga att skena. Ögonblickligen störtade Carl fram för att fatta tag i tyglarna, men erhöll dervid ett slag öfver högra ögat af den ena hästens framhof så, att han föll sanslös och blödande till marken. Damen uppgaf ett ångestskrik och syntes färdig att kasta sig ur vagnen. En half sekund till, och vagnshjulen skulle ha krossat hufvudet på den sanslöse. Men några starka händer grepo tag i tyglarna och hejdade de uppskrämda djuren, så att man lyckades rycka Carl undan den öfverhängande faran. Damen i åkdonet var både förskräckt och upprörd; men oaktadt allt detta visade hon det största deltagande för den, som uppoffrat sig för att rädda henne. Den sårade fördes till närmsta chirurg. Damens betjent erhöll befallning att åtfölja honom för att taga reda på hvem den unge mannen var och hvad läkaren yttrade om den skada han erhållit. Carl hade verkligen fått ett så svårt slag, att hans högra öga icke kunde räddas. Sedan han blifvit återkallad till sansning och förbunden, förflyttade man honom till hans logis, dit sköterska och ytterligare läkarevård anskaffades af damens betjent.