Natten. (Efter Dräfeke). Äfwen natten förkunnar Guds allmakt, och wittnar om Ho nom, fom aldrig förtröttas. — Det är natt! säga wi; natt i stapelsen: Nu hwilar hela jorden, och luften mörk är worden, fnart werlden sofwer fött. Men förhaller det fig så, iom det enfaldiga, fromma sinnet föreställer fig det? Ar wäl jorden hela werlden? Och inslumrar lifwet der uppe i höjden, om det äfwen här gar till hwila? Hwilar desssutom hela jorden, da natten oms gifwer oss? Gar ej dagens wälgörande herrskarinna, solen, upp för innewanarne i den motsatta jordhalfwan, dä hon lemnar of? För oss är det dock natt. Wi stulle likwäl kunna lefwa, äfwen om dagen aldrig toge slut eller skänkte oss fömnens hwila. För Gud finnes ingen natt; ty äfven mörkret är ej mörker för honom. Natten lyser för honom sasom dagen: mörkret är sasom tjufet. Men tror du doc, min läfare, att allt hwilar under det att mörkret omgifwer of? Blir du ide äfwen da warse nägra spar till lif? Har wäl den alltstyrande hämmat fin andedrägt och dragit tillbaka fin hand? Gå da uti mörkret. Hör du ej sang oh musik? Det är en glad folkskara, fom mera älffar dansen än sömnen. Ser du de stralande ljufen? de upplysa ett festligt bord, fom ännu ej pa länge öfwergifwes. Ser du det ensamma ljuset derborta? Det lyser en stilla tänkare, fom fördjupat fig i fina forskningar, en flitig arbetare, för hwilken dagens mödor ej förslar för hans uppes hälle; — en stackars sjukling, fom maste genomkämpa natten nns der swåra plagor. Ga en sommarnatt öfwer fältet; du hör då syrsans ensliga toner; der slar en waktel; der surrar en insckt, der klagar näktergalen i hunden, der framspringer ett djur ur Mus starne; der ljuder wäktarens horn från menniskoboningar. Öfwer dig swäfwar i osäker flygt en uggla, och i buskarne höres änmi ett swagt qwitter af de drömmande faglarne. Men du fan likwäl ej förnimma detta hemliga brusande, danande, susande, denna oupps hörliga rörelse i naturens alla riken. Gå ut i nattluften. PBHinz den andas äfwen öfwer slumrande åkrar och ängar, strömmen fors lar i mansken, så wäl som i middagssolens glans. Blicka upp mot höjden. Stjernorna wandra der på sina banor, liksom solen, och inlttaga fin ewiga ordning, liksom anyo blomman fin blonmingss tid. Lyssna till makterna i jordens djup. Under det barnen iofz wa sluter jorden dem närmare till fin moderliga barm; och friska safter uppstiga i plantornas ådror, på det att träden mätte fyllas med saft och jorden med frukter; att gräset ma mära för freas turen och säden till menniskans nytta; att winet ma fröjda dess hjerta och brödet stärka dess frafter. Eller stanna och waka wid en slumrande menniskas läger. Allt är tyst, utom lifwets förborgade werkstad; lyssna dertill: Huru lungorna arbeta! Huru bröstet höjer och sänker fig! Huru andedrägten hwiskar! Huru hijertat klappar! Hurn pulsarne sla! Huru kinderna glöda! Huru blo det kringlöper och mjölkjasten genomströmmar sina kanaler, för lif wets uppehallande! Hwad behöfs wäl för annat wittnesbörd? Du ser: att lifwet hwilar om natten. Men ej öfwerallt hwilar det; och äfven der det hwilar, är blott hwilan skenbar. Midt un der hwilan råder rörelse öfwerallt. Hwem uppfriskar de trötta wid sitt hjerta? Hwem lefwer, då lifwet synes wara utslocknadt. — Fall ned i stoftet, Christen, och tillbed och låt din känsla tol——— — —76— ÄU—