Unsändt). Vintern. Vintern nu sin hvita mantel breder Öfver jordens sköna gömda prakt, Och från himlen stjernor blicka neder, Fylla själen med all tjusnings makt. Hvita oskuldsfärgen nu är målad På min bana, tom på fröjd och frid, Som med granna färger ej är prålad, Men jag hoppas på en bättre tid. Hopp och tro och kärlek: dessa orden Åro tröst uppå min stilla väg. Får jag större fröjd på denna jorden? Får jag glädje eller icke? — Säg! Svara mig, du oskuldshvita drifva, Du, som kom ifrån det höga ner! Intet svar du ger, som kan mig lifra; Du är stum! Acl, intet svar du ger. Allt är tyst, blott vinterns vindar susa, Ingen dödlig hindra kan dess lopp, Och på hafvet vilda böljor brusa. Kalla vinter, grym — ack, värm mitt hopp! Janne FFF a I AQABqA:-—3: — — — — ——— i