på samma plats, återkom hon icke. IIon hade upphört att promenera der. — Den tredje gången hon uppenbarade sig för mig var, då hon i förbigående gaf mig ett par vänliga ord vid besöket hos dig. Det är således endast tre gånger jag sett henne, och likväl är hennes bild outplånligt inristad i mitt minne. Då jag efteråt tänkt på vår värnlösa ställning, förefaller det mig, som hade en högre makt sändt henne i min väg, och hon står alltid för min själ såsom en räddande Engel. — Jag vet ej hvem hon är, vill ej veta det; men jag måste återse henne. Derföre ämnar jag nu, sedan jag har slutat mina studier, begifva mig till Frankrike. Anna försökte med några förståndiga ord afråda brodern derifrån; men förgäfves. När terminen var slut, lemnade han Upsala. En dag under sommaren, samma år, finna vi Carl Iljortsköld promenerande i Champs Elysetes. Med likgiltiga blickar betraktade han de åkande och gående. Plötsligt fästades hans uppmärksamhet vid ett elegant equipage. Troligen var det de vackra hästarna, som ådrogo sig hans uppmärksamhet. Men följde man rigtningen af hans blick, så upptäckte man likväl, att den icke fästes på dessa, utan på ett ungt fruntimmer som satt i åkdonet. När detta kom närmare, stannade Carl och utropade helt ofrivilligt: — Min Gud, det är ju hon!